Nytt år betyder nya tv-serier, och 2016 har en hel del. Igår gav streamingtjänsten – och inom kort världsdiktatorn ifall de fortsätter i den här takten– Netflix oss ett smakprov av sina två högst tippade för kultbingeande. Låt oss se vad de har att erbjuda.

En av 2010-talets mest oväntade tv-fenomen var kanske Downton Abbey, för vem hade anat att en serie om det tidiga 1900-talets brittiska överklass och dess betjänter skulle bli en del av den värdsliga populärkulturella pulsen? Nu när det sista avsnittet av tédrickareposet har sänts vill såklart Netflix göra entré och roffa åt sig av denna fanatiska publik hungrande efter mer finstämda brittiska intriger.

Med The Crown sitter de kanske på en kronjuvel till tronföljare i mer än ett sken. I vad som kan liknas med en The Queen Begins får vi följa Claire Foy i rollen som Drottning Elizabeth II, under regentens formativa första år i makten. Vid sin sida har hon Matt Smith– i ett försök att även säkra Dr Who-marknaden – och John Lithgow, vars spännande tolkning av den mytomspunna premiärministern Winson Churchilländå inte lär kunna toppa de oslagbara åren i Tredje Klotet Från Solen, en sitcom TV4 faktiskt inte visar tillräckligt många repriser av.

Även ifall den fyra minuter långa trailern fokuserar mestadels på männen kring Elizabeth, så är det min förhoppning att skaparen tillika författaren Peter Morgan– som ligger bakom bland annat redan nämnda The Queen, samt The Last King of Scotland och Frost/Nixon– inte har försummat de uppenbart feministiska aspekterna av denna historia. Vita, påkostade och förutsägabara kostymdraman finns det redan gott om, så gör något mer oväntat av denna historiska okej?

I rak kontrast till Storbrittaniens monarker kommer Netflix i år med The Get Downäven ta oss till 1970-talets New York, närmare bestämt den södra delen av Bronx, för att i en mytisk coming of age-berättelse studera grunden för disco, funk, hiphop och punk genom ögonen på de ungdomar vars liv flätades samman med musiken. Och vem är inte bättre lämpad att ta oss med på denna musikaliska odyssé än färgpaletterna och falsetternas mästare Baz Luhrmann.

Visst en vit australiensare är kanske inte ultimat när det kommer till skildrandet av de drömmar och svårigheter den afroamerikanska ungdomen i området tampades med för 40 år sen, och än idag. Tur då att ikonen Grandmaster Flash har agerat både producent och rådgivare. Det sista vi behöver är att denna serie, fylld av både yngre och äldre spännande skådespelare – från Giancarlo Esposito till självaste livsstilsgurun och allvetaren Jaden Smith– ska bli till något exotiskt projekt för Luhrmann och hans fru Catherine Martin, som likt så ofta står för kostym och produktionsdesign.

Trailern gör dock sitt jobb, med en hög puls till beatsen från de scratchande vinylerna, när ung kärlek sprudlar medan byggnader brinner och svettig graffiti steker i solen. Om inget annat lär den sista minutens provisoriska mashup av soulsång och en proto-rap-freestyle få dig hooked på idéen att binga denna serie.

Både The Crown och The Get Down har ännu inget premiärdatum.

Nu när det är nytt år så är det även dags för nya dukningstraditioner! Därför så blev jag väldigt glad när jag såg att en av mina favoritpersoner Pernilla Wahlgren har släppt sin alldeles egna serie med ugnsfasta formar. De känns redan nu som ett OUMBÄRLIGT måste i mitt och samtliga medelålders svenska kvinnors kök. Komplettera gärna med en kofta från Pernilla Wahlgren Collection och en "Live laugh love"-tavla för att uppnå bästa resultat. 

Visste inte att Pernilla Wahlgren var så bra på att designa ugnsformar! Verkligen en dold talang. Å ena sidan så känns det inte speciellt svårt. Finns ju inte så många sätt man kan variera formen på. 

Viktigt att det är "sköna färger" på ugnsformarna också. Jag har behövt slänga alltför många ugnsformar efter att det visat sig att de varit osköna. Hatar när det händer. Tur att Pernilla gjorde det vågade valet med pastellfärger. Vilken rebell hon blivit! Smart av henne också att upptäcka den helt nya marknaden kändisugnsformar. 

Produktserien kallas självklart för "Piccadilly". Förvånar mig inte det minsta. Piccadilly Circus är fortfarande en av de viktigaste låtarna som någonsin skrivits, och det är inte mer än rätt att föreviga den med en produktserie för ugnsformar. Väntar bara på att Anna Book ska kontra och komma med en serie vinglas som heter Samba Sambero!!! 

Foto: Håkan Humla

...rätt mycket uppenbarligen.

Det här är min nya bylinebild för krönikorna jag skriver i Sundsvalls Tidning med start i morgon! Ska bli så kul att få SKRIVA och TYCKA mer igen för en publik som inte är lika vettiga/påläsata älskvärda som er. 

Men åter till frisyren, den är väl lite kul ändå. 80-talet IT'S TIME!

Strax innan jul gästade jag Burgarpodden och snackade "extremburgare", alltså olika typer av experimentiella kreationer med bröd och kött. Jättestora, jättedyra eller bara jättekonstiga. Avsnittsbeskrivningen lyder som följer. 

Världens största hamburgare. Världens minsta hamburgare. Världens dyraste hamburgare. Rekorden är många, liksom extremburgare i alla dess former och smaker. Luther Burger är exempelvis en burgare med en glaserad doughnut istället för bröd. Den största burgaren vägde 913,54 kg. Den dyraste kostade $5 000. Den högsta sträckte sig nästan 5 meter upp i luften. Varför fascineras vi så mycket av att experimentera med burgare? Pelle Tamleht, krogredaktör och webbchef på Nöjesguiden, går till botten med galna burgare.

Lyssna på podden här! 

Bland de nominerade till Stora Journalistpriset 2015 var 14 män och 2 kvinnor. Det är knappast en slump. Som en reaktion på det här har nu tidningen Feministiskt Perspektiv startat Stora Feministpriset. ”Vi vill kompensera för dessa prishaverier vi ser”, säger chefredaktören Anna-Klara Bratt till Dagens Media.

Stora Feministpriset delas ut för första gången i morgon, fredag, i samband med att Feministiskt Perspektiv firar fem års utgivning.

Syftet är ”att uppmärksamma en person eller en medieaktörs insats inom offentligheten som på ett berikande vis testat gränser för vad journalistik och debatt kan vara – och som därigenom medverkat till en demokratisk utveckling för både kår och läsare.”
– Det kan handla om journalistik, men även om belysande debatter som utvecklar demokratin. Vi vet att det går att göra journalistik i många olika former för att få fram bra verklighetsbeskrivningar.

Tidskriftens redaktion och styrelse har utsett den första pristagaren. Inför nästa år ska priset öppnas upp för externa nomineringar.

Läs också: 14/16 nominerade till Stora Journalistpriset är män.

699 euro. Någonstans där, eller eventuellt lite högre, kommer prislappen ligga för Oculus Rift. Det första riktiga Virtual Reality-alternativet som når konsument under 2016. Det har ju länge funnits frågetecken som vi alla väntat på att få räta ut när det kommer till den här andra riktiga VR-vågen. Prislappen är en av de större frågetecknen. Hur brett måste VR-hjälmarna slå för att få riktigt fotfäste? Med en prislapp på drygt 7000 kronor - och utöver detta också ytterligare krav på hur pass uppgraderad din PC-dator (som hjälmen ska anslutas till) är - är frågan om det här är revolutionen vi alla hoppats/drömt om. Intressant är ju att se hur de närmaste konkurrenterna ställer sig till Oculus prislapp. Kommer Valve och HTC lägga priset för sin Vive långt under Oculus? Finns det utrymme att sälja sina hjälmar med förlust (vilket Oculus hävdar att de kommer att göra) - bara för att få något slags grepp om marknaden?


Du har väl inte missat Gillsnacks test av Samsung Gear VR - Oculus och Samsungs mobila VR-hjälm?

Nyheten om priset har förstås möts med skepsis från en någorlunda samlad internetkår. Utvecklarkiten som Oculus skeppat ut så här långt har legat på knappt halva priset för vad den färdiga versionen går på - och det är nog något de flesta använt som en slags riktlinje. Verkligheten var lite mer saltad. Paketet kommer innehålla en del kringutrustning, som handkontroll, men det är framför allt tekniken i hjälmen som sägs dra upp priset. Två snabba Oled-skärmar är tydligen inte gratis.

Och när röken lagt sig efter den här utannonseringen av priset finns ytterligare ett frågetecken som vi måste få bukt med. Hur bra är egentligen VR år 2016? Är upplösningen tillräckligt hög för att inte illusionen ska brytas? Är bilduppdateringen tillräckligt snabb för att vi inte ska störa oss? Hanterar rörelsedetektorerna våra rörelser tillräckligt bra för att vi inte bara ska må illa? Mina erfarenheter, så här långt, är att allt är bra - men inte tillräckligt bra. Hårdvaran ligger liksom lite för långt efter för att vi redan ska vara där, i framtiden. 



Oculus - och alla de andra VR-företagen - sitter i en rätt dålig sits här. Det gäller att få ut den bästa möjliga tekniken till lägsta möjliga pris. Och förstaintrycken kommer vara oerhört viktiga för VR-teknikens framtid. För oss åskådare kommer det dock bli sjukt spännande.

Någon gång under det första kvartalet börjar de första Oculus Rift-hjälmarna skeppas ut. Förbokar gör du här.

Okej nu ska ni få get to know the real me: världens äldsta yngsta person!!

Här är julklappen jag blev mest glad över i år och som stod etta på min önskelista! JAPP! Det är sant. Önskade mig en brandsläckare så himla hårt och eftersom jag varit så snel i år kom tomten med den bästa klappen direkt till mig.

Ärligt talat borde alla ha en brandsläckare hemma!!! Smycken, väskor, smink, whatever köper jag mer än gärna till mig själv *indepedent woman part 1* men såna här s.k "tråksaker"är ju perfekt att önska sig. Men sanningen är ju att det ÄR ingen tråksak, det är en jätteviktig sak. Och nu finns t o m lite halvsnygga brandsläckare tydligen, jag fick ju en Stilren Vit tex! Jag låter denna stå framme i köket för skulle nöden kalla hinner du inte direkt gräva bland skit. Och på köpet fick man en brandfilt tydligen!! Den har jag stolt hängt upp i vårt skafferi med easy access. Kalle kunde knapptttt hålla sig från skratt åt hur nöjd och belåten denna tanta var åt sitt supersäkrade hem. Men sån är jag!! Nuförtin' dvs. Men ingen är gladare än jag för det, och det är ju så det ska vara eller hur?

Källor till alla bilder finns på min PINTEREST.

Tänker att vi rivstartar inför helgen så här! Har sjungit denna hemma i så många veckor nu att Kalle kan delar av den utan att nånsin har hört den själv?? Hahahah då vet du att 1) en låt är catchy och 2) att du själv nog är störig BUT STILL CUTE THO så det är okej. Hihi. 

Ni vet hur mitt hjärta slår för Trina vid detta laget. Det här är inte hennes bästa låt skulle jag säga men den är KUL och catchy och sånt kan jag ändå inte få nog av så vi kör.

"My mama even said it" hahahahahahhah jag oooorkar inteee

Trogna läsare av denna blogg vet att jag tycker om att kalla saker för "soliga". För att översätta begreppet till vanlig svenska som alla kan förstå, så skulle man kunna säga att det är ungefär som "härligt" fast lite starkare. Speciellt när det gäller t.e.x. personer, som definitivt måste vara något utöver det vanliga för att få äran att kallas soliga. Det är personer som verkligen STRÅLAR!

Foto: SVT.
T.ex. Claire Wikholm, bara för att nämna någon.

Merparten av de tillfällen där jag använder "soliga", är dock ironiska. Jag kan prata om t.ex. soliga Upplands Väsby, soliga räkningar som ska betalas eller en riktigt solig matlåda. Ja ni fattar.

Urmodern till adjektivet "solig" är Pernilla Wahlgrens mamma Christina Schollin. Det var hon som kom på det på sin instagram. Hon är dock inte ironisk när hon använder det. Jag upptäckte detta redan under hösten 2014, och började använda det själv i dagligt tal och skrift. Jag vet inte om det är jag som har fått storhetsvansinne, men därefter känns det som att det har spritt sig. Allt pga mig! Var och varannan person går runt och säger att saker är "soliga" nu för tiden. 

Till och med Hanapee gör det! Jag var dock där någon minut senare och sa ifrån. Jag har copyright på det ironiska användet av "soligt" sedan tredje kvartalet 2014! Jag vill ha ett erkännande och royalties! 

Som tur var tog Hanna sitt förnuft till fånga, och gick snabbt ut med en rättelse. Puh! 

Därefter anordnades en folkomröstning med 305 deltagare. Det får anses som representativt för hela svenska folket. Undersökningen visade att nästan hälften av alla tillfrågade tycker att jag är den mest soliga personen i landet. Vilket fantastiskt resultat! 

Men säg den lycka som varar för evigt... Kort därefter uppdagas det att Filip Hammar beskrev vissa utvalda personer som "soliga" redan år 2010, enligt en nyligen upptäckt runsten. Skandal!!! 

Jag vet inte riktigt var jag vill komma med det här. Antar att jag vill ha någon sorts erkännande att det var jag som uppfann "soligt" på nytt och gav det en revival inom vissa ironiska kretsar runt om i landet. Kanske att man gör en staty eller annat monument med tillhörande minnestext för att hedra mig. Är det verkligen för mycket begärt? Om någon av er har hört talas om "soliga" saker innan 2014 så får ni gärna skriva i kommentarsfältet, för jag vill gå till botten med det här genom en oberoende granskning.

Jag har sett ikapp båda säsongerna av The Affair under lovet. (Haha, "lovet".) 

Det handlar – som ni kanske vet om ni "klickat er in här"– om Alison Lockhart och Noah Solloway, två gifta människor med bagage som träffas på en semesterort och inleder en affär. Har fortfarande inte bestämt mig riktigt för vad jag tycker. Berättartekniken "Noah minns det som att Alison var på, Alison minns det som att Noah var på" blev rätt tjatig framåt, säg, åttonde avsnittet, va? Men är inte helt oväntat kär i både Helen och Whitney. Vill ha en spin-off som handlar om Whitneys lesbiska äventyr i New York.

Vill i vilket fall dela med mig av ett gäng relatable printscreens från serien eftersom, ni vet, jag har samlat relatable printscreens från serien och vill visa dem för omvärlden.

När man vet att man har rätt. Stämmer ju inte för The Affair-verkligheten, dock, de har extremt mycket sex och är djupt olyckliga ändå. 

Kul, för övrigt, när Noah säger till Alison att han vill "göra något med dig som ingen har gjort förut". Man ba. Det lär ju inte vara så svårt? Eftersom det enda sex de någonsin har i The Affairär att en man ligger ovanpå en kvinna och stöter in i henne medan de under största möjliga tystnad tittar varandra djupt i ögonen. Förlåt, vill inte verka djupt störd här, men är folk i allmänhet såhär tråkiga i sängen?

När man får ett riktigt tänkvärt råd av sin bästis.

När man är stolt sociopat.

Såhär slutar mer eller mindre samtliga av mina samtal, när jag tänker efter. Jag är den som säger "tack", alltså.

När man hoppades på mac & cheese men måste inse att man befinner sig på ett yogaretreat för den kulturella överklassen.

När man har hämtat inspiration från alla mina konversationer med alla mina ex genom tiderna.

När man inte vill skilja sig med hjälp av den som skötte Safran Foer/Krauss-skilsmässan, am I right, boys.

När man har lärt sig ett jättebra argument och startar bråk bara för att få använda det.

När man försöker utöva sjukgymnastik på sin arbetsgivares man och råkar börja berätta om när man träffade sin egen man och arbetsgivarens man får århundradets grövsta tv-stånd. Hur deppigt? (Och konstigt?)

Här hade man hoppats att Alison skulle få möta en enda snäll man i sitt liv, men icke. Tyckte hela hennes nymfo-storyline kändes lite konstlad, dessutom? Nu blir man väl anklagad för kvinnohat, men så många män finns det väl inte vars högsta dröm är att ligga med en konstant tårögd och darrläppad tjej i urtvättad sommarklänning?

När man har fått sänka sina förväntningar på män igen, och igen, och igen. 

När man lyckas sammanfatta The Affair i en enda bildruta!

När man blivit omnämnd i tidningen, men inte på riktigt det sätt man hade velat.

När man är hundra år gammal och tycker att man har kommit på en jävligt smart comeback.

När man officiellt passerar gränsen från "störig och självisk men harmlös – och dessutom lite snygg? eller?" till "orimlig".

När man har hittat ett nytt kall i livet. Ja, jag, alltså.

När man lyckas sammanfatta The Affair i en enda bildruta, del två.

När man jävligt gärna vill hitta en anledning till att få ligga med sin elev. (Shoutout till absolut ingen av mina lärare genom tiderna! Hade ni tänkt såhär hade jag kunnat göra era liv väldigt spännande!)

Relate! Relate! Relate!

I övrigt har jag svårt att greppa hur någon kan vara så frrruktansvärt snygg som Scott Lockhart. Relaterar mycket till Whitney även på den punkten. Tack, det var bara det.

/Greta Lockhart

Min första vinylskiva var den på bilden ovan. Jag var fyra år när The Pinks gjorde entré i mitt liv, och jag levde sedan med denna tills jag gick över till Magnum Bonum och därefter Wannadies. Tvära kast kan tyckas, men nu gör hur som helst "sveriges första pojkband" COMEBACK! 

The Pinks återförenas efter 25 års tystnad. Bandet, som är från Degefors, kommer att spela på galan "Degefors Hjälper" den 6 mars. Och det är inte utan att jag är sugen på att åka dit. 

Nu ska jag bara ta reda på var Degefors ligger. 

År 2015 var året då grime blev en världsangelägenhet. Kanye West drog upp en armada av MCs på Brit Awards scen när han där uppträdde, Skeptas långa erfarenhet av hårdkokta låtar blev påtaglig även på andra sidan Atlanten och självaste Andres Lokko placerade Elijah & Skilliamssamlingsalbum på sina lista över årets bästa plattor.

Så nu när det nya året tar sin början är det uppenbart att vågen av salivdränkta rader över garagebeat inte har nått sin peak än. Redan i slutet av denna månad, närmare bestämt 30 januari, besöker redan nämnda legendaren Skepta vår huvudstad och Nobelberget för vad som lär bli ett galet uppträdande. I ett kanske inte så medvetet försök till uppladdning har hans trogna arbetspartner sen flera år tillbaka, Plastician, släppt en mix som lär kunna ta förväntningarna till bristningsgränsen.

Det har nämligen gått tio år sen de två spelade in låten Intensive Snare, vilket de på samma dag toppade med ett sen dess klassiskt set på Rinse FM– den erkända brittiska radiostationen, som då endast spelade på piratvågor. Visst 2006 var måhända ett tag sen nu, men det glöder fortfarande om dessa tidslösa och renodlade grimemonster till låtar, vilket ni kan höra nedan.

Mest uppseendeväckande för svenska lyssnare borde dock vara att ett svenskt namn faktiskt gästar denna mix, och då talar jag inte om throwbacken till förra årtiondet. Då promenaden längs minnenas boulevard med Skepta inte tar sin början förrän längre in på mixen hör vi istället ett öppningsspår tillhörande CVRL, en tämligen okänd producent från Stockholm som Plastician tycks ha fått upp ögonen för – CVRLs låtbud är till exempel en stor del av den brittiska beatsvirtuos mix The Wave Pool MMXV. Under sommaren premierade jag CVRLs debutalbum här på bloggen, och ja jag tar helt på mig hans senaste framgångar och förmodligen lysande framtid.

Låten heter Seven Seals, ett vemodigt men baslystet samarbete med Øfdream. Ni kommer säkerligen få höra mer ifrån CVRL i framtiden, speciellt om ni håller utkik på bloggen den kommande månaden, mer säger jag inte nu. 

Okej ovan är mina come-vår-besattheter. Letar febrilt efter den enklaste, snyggaste, skönaste, ej bajdyraste gråa collegetröjan där ute just nu men det är helt SJUKT vad det inte finns? Denna från Selected Femmeär pretty darn close tho! Till en sån passar verkligen precis vad som helst och det är helt "ok" att accessoera skiten ur den - my speciality.

Jag har dessutom upptäckt skomärket Even&Odd som verkar ha supercleana sneakers i hundra (okej överdrift) olika monokroma modeller?? Ursäkta medan jag torkar mitt dregelllll. Dessa ovan i en godisrosa färg iiiiih makes me all giddy. "Tyvärr"är de jättebilliga så lär väl sluta med att jag kör en Zäta Classic och köper en i varje färg?? Ughhh.

Tänk skorna och sweatshirten till någon av dessa, passar fan till pricka ALLT. Jeans, tajta som baggy, mörka som ljusa? Tyckte dock denna modell känns perfa för dem. Är det varmare vore det ju hur snyggt som helst med en kortkort kul kjol, tex denna omlott i mörkblå konstläder! Eller det bästa jag vet, fejkskinnbysser med resår!!

LÄS HELA KRÖNIKAN HÄR.

Igår överraskade <3The-Dream<3 oss med att släppa EPn "Genesis" på tio spår! Han skulle ju släppt "Jewel", uppföljaren till vårens "Crown", i somras, men verkar ha blivit massa skit med skivbolaget som typ äger den och han får inte ge ut den efter att han valde att lämna dem eller nåt.... Så kom detta lite från ingenstans! 

Jag stannade uppe sent inatt enbart för att lyssna igenom Genesis och jag vet inte ifall det var att jag var trött eller fick sånt pirr men alltså jag är jättebesviken på detta :((( Efter första lyssningen tho, ska tilläggas. Musik brukar ju alltid sätta sig lite mer när du köttar en skiva mer ordentligt men första intryck är ju rätt viktigt..................... Det här känns som en "konstnärlig period" han går igenom just nu och då får jag väl respektera att detta är något han vill få ur sig - obs, analys av en icke-konstnär!!! Men som hans Die Hard Nr 1 Fan Girl känner jag knappt igen hans signatursound i något av detta, kanske någon liten falsettslinga that's it. Jag kan annars höra på låtar från andra artister om det är han som proddat eller skrivit låten för jag tycker hans sound är SÅ pass igenkännligt (är det ett ord?? aja). Men det här känns så främmande, väldigt trött och tråkigt. Sen att jag är en hit-lover är ju ingen hemlighet och detta har han ju obv inte skrivit för att de ska bli catchy hits............... Aja som sagt får jag väl respektera att detta är vad han har på hjärtat just nu?? Jag har lovat mig själv att inte bli förkrossad riktigt än, jag ska lyssna in mig mer än bara en gång så vet jag att det kommer kännas lite bättre men just nu känns det jättejobbigt /mvh känner som ett barn som första gången blir besviken på en förälder.

Varje gång min musikintresserade svärfar har spelat den här i stugan så har jag sagt "vad ÄR det här för bra?!"

...och i veckan sparade jag ner namnet. Och nu är jag helt besatt. Så JÄVLA fin låt!!!!

Miami-duon Step Sisters är en av de musikupptäckter från 2015 som jag mer än gärna tar med mig in i 2016. Fastnade stenhårt för deras Dope Bitch som har chockartat låga 4000 views på tuben. I oktober släpptes de EPn 40's & Jumpsuits, den är bra men lite ojämn. Kolla den finns på soundcloud!

Nåväl. Imorse gick jag igenom sparade inlägg på mitt internet och hittade denna lilla guldklimpen som kom på självaste juldagen när jag va alldeles för upptagen med att dricka Onda-öl på en pub i en Småländsk mindre stad för att ha tid att lyssna på musik.

Den uppmärksamme noterar att Drill Time är en remix på Slim Jesus sång med samma namn, och där mina vänner har ni en raprelaterad händelse/person/beef från 2015 som jag brytt mig ca 0% om. Slim Jesus är en "artist" jag innerligt hoppas att vi lämnar i 2015 tillsammans med tex Post Malone.

/Sanna

P.S. Fun fact om Step Sisters som får mig att älska dom ännu mer: De har hämtat inspiration till sitt namn från Stepbrothers-mixtapesen som Starlito släppt tillsammans med Don Trip. Så bra????? 

Jag ska gå på det här med några från Connect church: 

Det är Hillsong worship från Australien som är på skandinavienturné. Turnén kommer även att landa i Oslo (20/1) och Stockholm (21/1), ni kan läsa mer och boka biljetter här. Nån fler som ska dit?

Det blir min första riktiga konsert. Enda konserten jag kan komma på att jag varit på är E-type Åsele marknad -02, men då jag höll mig i ärlighetens namn närmare dansbandstältet som låg ca 60 meter längre in i skogen. 

Jag känner mig jättepepp! Äntligen har jag hittat en typ av musik som jag känner något för och som kan beröra mig på ett djupare plan.

Innan jag blev kristen så trodde jag att jag skulle behöva nöja mig med musik som inte säger mig nåt. När jag har hört andra säga saker som typ "åh vad jag älskar musik" eller "UTAN MUSIK SÅ DÖR JAG!" så har jag inte kunnat relatera alls eftersom nästan allt som spelas gör mig förvirrad och ängslig. Visst, många melodier och rytmer är spännande men så lyssnar man på vad dom sjunger och man undrar hur det är fatt med den som skrivit låten. 

Ett tag försökte jag hitta musik som jag kan känna en meningsfull koppling till genom att hitta låtar som inte handlar om sex, attraktion eller party. Jag skapade till och med en spellista på Spotify som heter "Låtar utan sex, attraktion och party" men jag övergav projektet på grund av tristess och kanske viss öronvärk. 

Men sen jag blev kristen så har jag hittat meningsfull musik som förmedlar saker som jag kan förstå, relatera till och tycka är intressant och värdefullt. Sen är det alltid skönt att sjunga med andra som hajar vad det handlar om tycker jag. Så det känns spännande att gå på en kristen konsert.

Jag lovar att uppdatera er om hur det var och om det var nåt att ha!

(har inte hunnit lyssna på så mycket av just Hillsong)

Läs även: Jag är kristen nu och  5 spännande saker som jag hade missat med kristendomen